Hon sitter i ett rum fullt av människor ändå är det nästan tomt.
För henne är det tomt, tomma ögon, tomma röster, tomma
själar. De vet inte ett skit. Eller förlåt, alla förutom en.
Hon ser på klockan, sekundvisaren som rör sig snabbt
men ändå inte snabbt nog. Tolv minuter kvar.
Hon drömmer sig bort och ser hans fina ansiktsdrag i ett
dunkelt ljus, hon kan nästan känna hur hennes läppar
nuddar hans. Elva minuter och två meter skiljer dom åt.
Hon spänner ögonen i hans nacke, i hopp om att han ska vända
sig om och le mot henne. Hon vet att han känner det, men han
låtsas som ingenting.
Ja, det kanske är bäst så försöker hon intala sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar