Tio

Ibland känns det som att han nästan inte kan andas när hon inte är
i närheten. Ibland bör han vara koncentrerad men tankarna far iväg
och istället tänker han på hur hennes hår faller ner så fint över axlarna.
Ibland tänker han bara på hur hennes röst låter samtidigt som han har
ett samtal med en annan person. Ibland känner han sig lite irriterad på
hur dum han verkar när det egentligen bara är så att han älskar henne
så mycket att hjärnan inte räcker till.

Nio

En gång gick hon ut från hans lägenhet utan att se honom i
ögonen eller besvara hans kyss. Hon tog inte ens på sig
jackan i hallen utan stormade ut genom dörren som smällde
och ekade i hela trappuppgången. Skyndade hem.
Hon la sig på sängen och grät. Steg upp ett tag senare.
Hon vet hur han ogillar att ha nere rullgardinen, han tycker om
hur dagen sakta men säkert kommer in i rummet.
Hon drog ner rullgardinen och gick och la sig igen med
alla kläder på. Tillslut somnade hon med blöta kinder.

När hon slog upp ögonen igen var rummet ljust och solen
lyste på väggen mittemot och bredvid henne låg han.
Så som det ska vara.

Hon drog aldrig ner rullgardinen igen.

Åtta

Hon och han kunde väl inte förstå sig på sådant.
Sådant himlastormande och överväldigande stort
som kärlek? De är ju bara två små människor i en
stor värld. Varför ska just de veta exakt vad kärlek innebär?

Det vet de inte. Det vet ingen.

Men de vet hur det känns att inte kunna somna för att hjärtat
bultar för hårt av kärlek i bröstkorgen, de vet hur det känns att
med fumliga händer utforska den andres kropp, de vet hur det känns
när läppar som är gjorda för varandra möts, de vet hur det bubblar
av lycka i hela en och de vet hur fint det är. De vet detta och
så mycket mer.

Men det är ändå bara en del av kärlek.
För kärleken är så oändligt stor att ingen kan förstå.

Sju

När hon har en dålig dag och problem hängandes över huvudet,
när det känns som att allt, allt, exakt allt är skit säger han:

-Om du så måste springa hundratusen mil till världens ände och
tillbaka, så springer jag den sträckan dubbelt så fort.
Så att jag både kan vinka iväg dig och se dig komma i mål.

Sex

Hon kysste honom på munnen.
-92.

Hon -Vad då 92? Vad menar du? Åh, du är så knasig
av dig fast det är sött det är ju en del av varför jag
gillar dig för att du är lite knasig och söt ja söt är du
också förstås du är fin för allt med dig är fint men
det vet du ju redan att jag tycker eller hur? Den
bäste jag vet alla gånger närsomhelst varsomhelst.

Hon pratar så hon blir alldeles andfådd sådär som hon ofta gör,
men allt vill bara komma ut på samma gång. Hon måste
säga allting samtidigt. Annars kanske något fastnar på vägen.
Det får inte hända. Tänk om det viktigaste ordet inte sägs.

-Sssch. Han sätter fingret mot hennes mun.
-92. Så många gånger har dina läppar mött mina idag.

Han böjer sig fram mot henne så deras läppar nästan möts,
hon kan känna hur det är så nära att hans läppar nästan
men bara nästan kittlar hennes.

-Och nu blir det 93.

Fem

Hon minns knappt hur livet var förut.
Hur det var att inte alltid känna fjärilsvingars slag kittla i magen.
Det känns som ett annat liv, någon annans liv.
En helt annan människas okända liv.
Livet utan honom.

Fyra

Han sa
- Du vet den där gången förra året i april, när vi råkades
springa in i varandra i korridoren, minns du?
Hon nickar.
-Jag tror inte att jag fattade det just då, i krocken alltså, men
sen efteråt förstod jag. För hela min kropp pirrade efteråt.
Som små men miljarder kolsyrebubblor i benen, armarna, huvudet
bara jag tänkte på hur du hade känts mot min kropp de
där få sekunderna. Hur jag måste få känna det igen.

Han drar henne intill sig och kysser henne. Åh, de där lena silkesläpparna
och honungskyssarna. Han kan inte förstå hur en flicka kan smaka så
ljuvligt. Som honung.

Och kolsyrebubblorna i hans vener blir bara fler och fler.

Tre

Hon sitter i ett rum fullt av människor ändå är det nästan tomt.
För henne är det tomt, tomma ögon, tomma röster, tomma
själar. De vet inte ett skit. Eller förlåt, alla förutom en.

Hon ser på klockan, sekundvisaren som rör sig snabbt
men ändå inte snabbt nog. Tolv minuter kvar.
Hon drömmer sig bort och ser hans fina ansiktsdrag i ett
dunkelt ljus, hon kan nästan känna hur hennes läppar
nuddar hans. Elva minuter och två meter skiljer dom åt.

Hon spänner ögonen i hans nacke, i hopp om att han ska vända
sig om och le mot henne. Hon vet att han känner det, men han
låtsas som ingenting.

Ja, det kanske är bäst så försöker hon intala sig själv.

Två

Hon såg på honom med ett leende. Han såg tillbaka på henne
och gick förbi.

Visst drog han lite på munnen på väg till ett leende?
Gjorde han inte det? Hon tror att han gjorde det. Hon är nästan säker.

Men samtidigt känner hon hur tårarna bränner bakom ögonlocken.
" Det är bara i ditt huvud, det fattar du väl."
Hon vill inte att det ska vara så.
För han är ju den finaste som finns. Hans drag är de vackraste att vila
ögonen på och hans röst smeker hennes öron så lätt. Han som är hennes.

Men han, han har ingen aning. Än.

Ett

Hon slickar sig kring läpparna och känner smaken än, smaken av
honom som fortfarande dröjer sig kvar. Om hon blundar kan hon
nästan känna hur hans händer letar sig upp längs
ryggen och rufsar till hennes hår.

En inbromsning, folk som skyndar förbi henne in i värmen.

Hon följer efter och sätter sig på ett ensamt säte
bredvid fönstret och funderar i vanlig ordning på
varför hemresan alltid tar sju minuter längre än dit.